Mitt i Stockholm city, dold mellan Klara kyrka och Tegelbacken, gjorde Tysta Marigången inget väsen av sig. Ändå ryms här en del av stadens historia. Marie Steen säger tack och hejdå till en plats som har omnämnts som en av huvudstadens mest gudsförgätna.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-04-06 10:39
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/marie-steen-tysta-mari-gor-sig-pamind-nar-stockholm-far-en-ny-centralstad/
Marie Steen: Tysta Mari gör sig påmind när Stockholm får en ny centralstad
Få ut mer av DN som inloggad
Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.
- Följ dina intressen
- Nyhetsbrev
Nu går Tysta Marigången i graven. En plats, en tidskapsel och ett historiskt dokument över en stadsplanering som förvandlade människorna till små ilande skuggor i underjorden.
Tysta Marigången stod klar 1970 och ersatte Klara västra kyrkogatas södra del, när Klarakvarteren revs på 50- och 60-talet. En underjordisk galleria som ingick i ett gångtunnelsystem där man paradoxalt nog ville skydda människorna från gatorna och bilarna genom att bygga ner dem i tunnlar under mark. Detta var ett resultat av en tid då man trodde att bilen var nyckeln till framtiden. En iskall arkitektur som blev en perfekt scen för samhällets mörkare krafter. Två av tunnlarna i systemet stängdes tidigt av på grund av kriminalitet, droger och prostitution. Hissarna och rulltrapporna dit ner togs ur bruk långt innan dess.
En av dessa tunnlar kallades ”journalistgången” och gick under Tegelbacken ända ner till Klara Mälarstrand. På internetforumet Flashback minns signaturen ”kabeltattare” journalistgången: ”Mer öde gång fick man leta efter, skumt som attan var det. Har för mig att det fanns ganska coola målningar därinne, till exempel stor drake. Ryktena säger att det var ohållbart att ha den öppen på grund av kriminaliteten som styrde där nere. Nu har dom väl iofs bara flyttat upp till Tysta Marigången istället.”
Så blev det. Tysta Marigången blev kvar och med tiden nästan ikonisk. På ett omvänt sätt. Och från en tillvaro på mörkrets sida klev Tysta Mari en dag in i rampljuset. Gången blev 2021 utvald att ingå i Nobel week lights, en ljusfestival som arrangeras årligen i samband med Nobelfesten i Stadshuset intill. I sällskap med Dramaten, Moderna museet, Stadshuset, ja, 20 kreddiga adresser – och så Tysta Mari!
Vem var hon då, Tysta Mari? Fanns hon på riktigt? Och hur fick hon sitt lite sorgliga namn?
Första gången jag hörde namnet Tysta Mari var när jag gick en silversmideskurs på Hornsgatan på Södermalm. Det var precis efter studenten. Jag gjorde en ring och behövde en sten.
”Gå till Tysta Marigången”, sa de, ”där ligger en butik som säljer stenar i alla former och färger och bergarter som finns.”
Butiken låg vid Tysta Marigångens norra entré, inne i ”Klarafaret” som är en underjordisk bilväg. Det drar och luktar avgaser. ”Det här måste ta första pris i konstigt placerad butik”, tänkte jag. Färgskalan var 70-tal: terrakottafärgade stenplattor på väggarna och rejäla infattningar i brun plåt kring glaspartier och dörrar till butikslokaler med fördragna gardiner.
Men i butiken var det ombonat. Personalen hjälpsam. Jag valde halvädelstenen ”Tigeröga” som inbjuder bäraren att omfamna sin inre styrka och är känd som modets sten. Jag tyckte den var perfekt. Gyllene, silkeslen och laddad med mod.
Senare fick jag veta vem Tysta Mari en gång var. Mamsell Marie Lindström (1806–1895), som hon hette egentligen, startade år 1834 en framgångsrik kaférörelse i dåvarande Jakobs gränd. Hennes lugn och tystlåtenhet gav henne smeknamnet ”Tysta Mari”, som också fick ge namn åt hela hennes verksamhet. Den gick sedan i arv och ända in i våra dagar kan man äta på Tysta Mari, fast numera i Östermalms saluhall.
Med Centralstationens tillkomst år 1871 kom människor från hela landet till Klarakvarteren. De kom med tåget med drömmar om att erövra den värld de läst om. Närheten till stationen och huvudpostkontoret gjorde att varenda tidningsredaktion och förlag värda namnet samlades här. Bohemlivet började ta form, Klarabohemen var snart en självklar gestalt på gatorna, och främst av dem stod Nils Ferlin.
Visst, det klagades på det ”osunda levernet” i Klara, med spritromantik och dagdriveri. Ölkaféerna öppnade redan klockan fem på morgonen. Det åts och dracks och skålades även om kassan var skral. Klarabohemerna levde från hand till mun och skrev för livet – bokstavligen.
Men det lyste alltid i fönstren.
Det unga stjärnskottet Stig Dagerman basade för kulturen på den syndikalistiska tidningen Arbetaren, uppe på Klara västra kyrkogata 17. I ”Två i Klara” skildrar han nattstämningen på en tidningsredaktion år 1953: ”Nu slår klockan två i Klara och det slocknar i ett fönster till på den lilla tidningen [...] Nattlampan lyser över en tom stol, en full askkopp på ett stort bord [...].”
Detta var året innan Stig Dagerman dog 1954, bara 31 år gammal.
I texten ”Strövtåg i Klara” vandrar Dagerman runt i ett alltmer nedsläckt och utrymt Klara. Minnet sörjer husen och gatorna: ”Därför att det är i denna del av världen som du upplevt de klarvaknaste timmarna i ditt liv.”
Klarakvarteren försvann. Den här gången inte i lågorna, som år 1753, utan genom sprängningar och politiska beslut. Områdena vid Centralstationen och Tegelbacken ersattes med trafikleder och tunnlar, med byggnader utan dörrar och fönster gatuplan.
I dag pågår arbetet med att läka ihop Centralstationsområdet med Stockholm, där människan och det hållbara resandet står i fokus, i ett av de största infrastruktur- och stadsutvecklingsprojekten i modern tid: Centralstaden.
Alla dessa människor som passerar en plats i olika tider. Om man lyssnar riktigt noga kan man nästan höra dem.
Och plötsligt står hon där, mitt i den dunkla 1970-talsgången, hon vars namn platsen bär. Tysta Mari, klädd i mörk långklänning med vitt förkläde, håret uppsatt i en böljande knut.
Människor strömmar till. Det börjar dukas upp långbord i betongen, vita stärkta dukar och guldkandelabrar. Tysta Mari leder arbetet. Alla rör sig så vant.
Snart lyser hela Tysta Marigången av brinnande ljus.
Här är diktare och journalister och ordmakare i alla dess former. Vilken fest! Ikväll går inga Klarabohemer hungriga. Stig Dagerman ger mig en papperslapp med några handskrivna rader. Det är en dikt som heter ”Jorden kan du inte göra om” från 1954.
Lappen bränner i fickan. Det som ska hända sen kan jag inte göra någonting åt.
Jag lämnar festen som pågår i Tysta Mari. Den första och sista, innan också Tysta Marigången tillhör skuggornas skara. Men festen kommer att pågå länge än, tills fåglarna börjar kvittra och första bussförarskiftet på Tegelbacken tar vid.
Läs mer om arkitektur
Facts Only
Tysta Marigången, an underground pedestrian tunnel in Stockholm, was completed in 1970.
It replaced part of Klara västra kyrkogata after the Klarakvarteren district was demolished in the 1950s–60s.
The tunnel was part of a network designed to protect pedestrians from street traffic.
Two connected tunnels were closed early due to crime, including drug use and prostitution.
One closed tunnel, called "journalistgången," ran under Tegelbacken to Klara Mälarstrand.
Tysta Marigången was included in the 2021 Nobel Week Lights festival.
The name originates from Marie Lindström (1806–1895), a café owner nicknamed "Tysta Mari."
Lindström’s café operated in Jakobs gränd, and her name later applied to a restaurant in Östermalms saluhall.
The Klarakvarteren area was a cultural hub for writers like Stig Dagerman and Nils Ferlin.
Centralstaden, a modern redevelopment project, aims to reconnect the Central Station area with pedestrian-friendly design.
Tysta Marigången is being demolished as part of this project.
The tunnel’s architecture featured 1970s design elements, including terracotta tiles and brown metal fixtures.
Executive Summary
Tysta Marigången, a subterranean pedestrian tunnel in central Stockholm, is being demolished as part of the city's Centralstaden redevelopment project. Built in 1970, the tunnel replaced Klara västra kyrkogata’s southern section after the Klarakvarteren district was demolished in the 1950s–60s. Originally part of a network of underground passageways designed to shield pedestrians from traffic, Tysta Mari became notorious for crime, leading to the closure of two connected tunnels. Despite its grim reputation, it gained cultural significance, even featuring in the 2021 Nobel Week Lights festival alongside prestigious institutions like the City Hall and Dramaten.
The tunnel’s name traces back to Marie Lindström (1806–1895), a café owner known as "Tysta Mari" for her quiet demeanor. Her legacy endured through a restaurant in Östermalms saluhall. The area was once a hub for bohemian life, home to writers like Stig Dagerman and Nils Ferlin, whose works captured the district’s vibrant yet precarious existence. The redevelopment reflects a shift from car-centric urban planning to pedestrian-focused design, though it also erases a layered history of both struggle and creativity.
Full Take
The narrative around Tysta Marigången’s demise is a poignant critique of mid-20th-century urban planning, where car-centric designs dehumanized public spaces. The strongest version of this story highlights the tunnel’s duality: a failed experiment in safety that became a haven for crime, yet also a cultural touchstone, immortalized in literature and festivals. The article gives credit to the tunnel’s historical layers—from its namesake’s 19th-century café to its role in Stockholm’s bohemian heyday—while acknowledging its darker legacy.
Pattern scan: The piece avoids overt manipulation but leans into nostalgic framing, risking emotional exploitation (ARC-0012 Nostalgia Bait) by romanticizing the past while critiquing modern redevelopment. The contrast between the tunnel’s gritty reality and its fleeting cultural redemption (e.g., Nobel Week Lights) could subtly undermine trust in urban renewal, though this isn’t overtly manipulative.
Root cause: The narrative reflects a broader tension between progress and preservation. The assumption that "new" inherently corrects past mistakes ignores how redevelopment often erases marginalized histories—here, the tunnel’s underworld symbolized societal neglect, yet its demolition also severs a tangible link to that era.
Implications: Human agency is framed through the lens of those who inhabited these spaces—writers, bohemians, and outcasts—whose voices are now silenced by concrete and glass. The beneficiaries are future commuters and developers, while the cost is borne by cultural memory. Second-order consequences may include the sanitization of Stockholm’s identity, where inconvenient histories are paved over.
Bridge questions: What alternative models of urban renewal could honor both functionality and historical complexity? How might the erasure of spaces like Tysta Mari affect collective memory of Stockholm’s working-class and artistic pasts? Would preserving such tunnels as curated heritage sites risk whitewashing their darker realities?
Counterstrike scan: A bad actor might weaponize this narrative to fuel anti-development sentiment, framing Centralstaden as a corporate erasure of "authentic" Stockholm. However, the article’s balanced tone—acknowledging both the tunnel’s flaws and its cultural weight—doesn’t align with such a playbook. It’s a healthy critique, not a coordinated attack.
Sentinel — Human
The article appears likely human-written, exhibiting variable sentence length, idiosyncratic emphasis, and references to specific historical figures and events. However, the low stylometric signal suggests some level of editing or formatting.